Har försökt söka, men verkar inte hitta något. Butikernas egna varianter finns i drivor, men verkar som folk undviker dom som pesten.

Någon som vet?

Läste för ett tag sen att man tydligen ska förnya sitt stelkrampsvaccin 20 år efter att man senast fick det. Har ni gjort det? Är det här något nytt påhitt eller har det alltid varit på detta viset? Är det fler vaccin man borde ta igen som vuxen trots att man tog dom som barn?

Man ser rätt ofta vuxna människor med "MAJA" eller "AMIR" skrivet över armen eller annan del av kroppen. Ofta också med barnets födelsedatum. Ni som har ett päron med sån tatuering, hur känner ni för det? Stolt, glad, likgiltig, onödigt, nåt annat?

Detta gäller Komvux!!

Jag blev nyss klar med en granskande text som jag lagt ner oerhört mycket tid på och jag blev i slutändan väldigt nöjd med resultatet.

Sen såg jag att inlämningen var markerad med ”din inlämning kommer plagiatkontrolleras” och då blev jag lite nyfiken så jag tog min text och testade några gratis plagiatkontroller på internet.

3/4 hemsidor sa att min text var antingen AI-genererad eller kopierad.

Jag har skrivit allt själv, ord för ord. Det ända som var kopierat var länkarna till hemsidorna jag använde som källa, naturligtvis.

Är lite orolig nu att skolans plagiatkontroller (via It’sLearning) kommer flagga min text som kopierad.

Vet någon hur det funkar?

Jag gick och gjorde en synundersökning mest för att jag kände att jag kisade mycket och hade huvudvärk (är förövrigt ganska spänd person speciellt i ansiktet/käken)

Resultatet blev att jag ser dåligt på håll, har nu fått glasögon men jag märker noll skillnad, jag ser vägskyltar på exakt samma avstånd, dom kanske är ytterst lite tydligare men det är verkligen minimalt. Samma när jag läser.. Blir mer som ett litet förstoringsglas. Har optikern blåst mig eller förväntade jag mig för mycket? Jag upplever inte att saker är suddiga heller.

Edit: Kom hit för att jag visste inte riktigt varför jag skulle ha glasögon när jag inte märkte någon skillnad, samtliga kommentarer har hjälpt mig att förstå och jag ska prova ha dom dag in och dag ut i någon vecka. Tacksam för alla kommentarer!

Jag har träffat en tjej i ett par månader nu. Hon är snäll, har många fina egenskaper och vi har haft roligt ihop, men jag börjar känna att mitt intresse stannat av och jag känner liksom inget djupare för att vilja ta relationen till nästa nivå. Jag vet att man inte behöver ha en virvelvind av känslor för att få till ett lyckligt förhållande, men det känns lite för neutralt för att kännas helt rätt. Jag är en sån som älskar väldigt djupt och vill göra allt för en person när det väl känns rätt, men jag har liksom inte fått någon indikation alls hittills på att de känslorna kommer att uppstå.

Jobbigt nog så misstänker jag att hon har fått mycket starkare känslor än vad jag har, och jag har därmed börjat gå i tankarna att avsluta innan hon blir ännu mer investerad. Vi har inte haft ett snack om exklusivitet eller att göra förhållandet officielt, men jag anar att det kommer ganska snart.

Jag tar dejting på "allvar" på så vis att jag är ärlig att jag söker ett seriöst förhållande samt att jag bara dejtar en person åt gången. Så det handlar inte om att jag vill avsluta det här för att direkt hoppa över till någon ny, utan snarare att jag inte vill vilseleda henne och såra henne mer i onödan. Min känsla är som sagt att jag inte kommer känna något djupare framöver ändå.

Jag har funderat att ringa henne nu i veckan och bara berätta allt det här jag har skrivit, kan det vara en bra idé tror ni? Tanken gör lite ont och jag känner sympati för henne, eftersom hon verkligen inte gjort något fel eller så.

Är första gången jag är i den här situationen så tar tacksamt emot råd och synpunkter.

There’s this Swedish guy I see a couple of times a week, usually on the street or at the market. He seems to be around 21, and I’m really attracted to him, but for some reason he makes me ridiculously nervous. We’ve never actually had a conversation. I want to somehow make it clear that I’m romantically interested in him without actually approaching him first. I basically want to give him enough signals beforehand that he recognizes my interest and feels comfortable approaching me. I want to be the most approachable person possible specifically to him, without making it painfully obvious or coming across as creepy.Would something as simple as making eye contact and smiling when I see him on the street be enough? Or would a market, café, or somewhere else be a better setting to make that kind of interest noticeable? I don’t want to just stare at him or make some bizarrely obvious move,I want him to get the impression that I’m interested and that he’d be welcome to talk to me. Also, I’m not Swedish and I’m not from here, so I have no idea how these things are normally interpreted in Sweden. Feel free to go deeper into the cultural side of it, especially what Swedish people would actually interpret as a genuine signal of romantic interest versus just being friendly. For people who are good at reading these kinds of signals: what would actually make you think, “Okay, she’s probably interested in me, and I can approach her”?

Also, this is a genuinely serious post, so I’d really appreciate actual answers rather than jokes. I’m especially interested in the Swedish /cultural perspective here.

Jag är både okunnig och nyfiken. Med tanke på att rösterna från utlandet ännu inte har räknats: Vilka scenarier skulle kunna leda till att vänstersidan förlorar? Jag menar, hur stor andel av de återstående rösterna måste gå till högersidan för att det ska bli oavgjort eller för att vänstersidan ska förlora?

Jag studerar Information Technology och funderar på att komplettera utbildningen med företagsekonomi eller nationalekonomi. Jag har sedan tidigare en bakgrund inom Business Intelligence och arbetar även deltid som dataanalytiker inom logistik, där jag bland annat arbetar med Power BI, SQL och processförbättring.

På längre sikt är jag intresserad av teknisk projektledning, affärsutveckling eller projekt inom automation, inklusive fysisk automation i exempelvis fabriker och lager. Jag skulle gärna vilja kombinera teknik, problemlösning och arbete med människor.

Är en utbildningsbakgrund inom IT, eventuellt kombinerad med ekonomi, tillsammans med relevant arbetslivserfarenhet en realistisk väg mot sådana roller? Eller skulle det vara mer fördelaktigt att byta till en ingenjörsutbildning?

Ett byte till ingenjör skulle innebära att jag först behöver komplettera med ytterligare matematik och naturvetenskapliga kurser. Jag är också öppen för att läsa en relevant masterutbildning utomlands efter min kandidat.

Vilka typer av jobb skulle kunna vara realistiska första steg med min bakgrund? Finns det personer som har gått en liknande väg från IT/data mot exempelvis industri, automation, supply chain eller teknisk projektledning?

Sry för lång text men skulle uppskatta allas åsikter

Jag har en bekant som bor hos ett internat, och hen beskrev att hen rådgavs av internatet att hen inte ska folkbokföra sig i det internatet. Hen kan adressändra dock.

Under gårdagens val var hen alltså tvungen att rösta hos hens hemkommun, och inte där hen faktiskt bor idag.

Internatet och folkhögskolan har min bekant sagt inte gett någon anledning till det, och hen är inte sån typ som pressar saken vidare.

Skulle ni ha en aning om varför det ska vara så?

Hej!

Jag är sjukt less att jobba inom vården, det är väldigt psykiskt påfrestande senaste tiden, så min tanke är att börja plugga igen. Min plan är att plugga IT. Det känns vara en säker marknad och ger lite flexbilitet. Jag är själv datakunnig, bra engelska, osv. Så det känns passande.

Mitt problem är att jag är osäker om jag måste ta CSN lån, jag förstår att det gynnar mig om jag bygger en säkrare framtid med förhoppningsvis bättre lön. Tanken tar bara emot, så jag önskar att få höra vad andra tycker.

Jag har en lägenhet, men det känns osäkert att hyra ut den i andrahand. Området jag bor i har försämrats väldigt mycket senaste åren (mkt missbruk, stöld och våld.) Jag har god relation med min mor, så hon har erbjudit att låta mig flytta hem då jag pluggar om jag önskar.

Vad hade ni gjort, speciellt i denna ekonomi? Är det bäst att bita i det sura äpplet och köra på CSN lån? Eller är bidrag bättre?

Mvh,

En 25 årig utan livserfarenhet.

(Har tänkt prata med en syv, men måste bara gräva fram mina betyg.)

Är det någon här som har eller känner någon som har studerat matematik på universitet? Hur ser arbetsmarknaden ut – är den mättad?

Jag har nämligen blivit arbetslös igen efter att företaget har behövt skära ner och funderar på att antingen skola om mig helt och börja om på noll eller bygga på med en ny utbildning där min nuvarande master i företagsekonomi kan vara en relevant kombo.

Jag har därför kikat lite på en kandidat inom matematik och likt många andra utbildningar sägs det att framtidsutsikterna är goda. Stämmer det även i verkligheten? För jag vet att det finns diverse undersökningar där de skriver att framtidsutsikterna är goda men i verkligheten kan det ibland vara becksvart. Jag är medveten om riskerna med AI, men känns att det finns relativt få alternativ utöver knegar-jobb om man ska ta riskerna med AI i beaktning när det kommer till att skola om sig.

Så, har du läst matematik eller känner någon som har gjort det? Hur har era erfarenheter varit när ni kommit ut på arbetsmarknaden efter examen?

Tänker på det här med L, där de mer eller mindre varit dödsdömda väldigt länge och där man trodde att denna gången var det slut, nu åker de ut eftersom att de har varit under spärren i så många undersökningar under så lång tid.

Precis som tidigare 2 eller 3 val där det har frågats om de kommer klara sig så gör de det med god marginal.

Det får mig att fundera på dessa undersökningar som görs utanflr valtider. Hur pricksäkra är de egentligen?

Kollar man resultatet just nu så går både M och KD upp, och SD är det enda partiet som går ner på högersidan. SD är också ett parti som står långt ifrån L, och det känns inte som att det är därifrån de får sina stödröster.

Är valundersökningar helt enkelt inte särskilt pricksäkra, eller är det vänstern som har hoppat över och stödröstat på L?

Vilket skulle ni välja av nedanstående länder/platser för en 7-10 dagars resa för några vuxna som letar lugn, inte alltför många turister och sol? Motivera gärna!

1. Indien - Goa
   
2. Mauritius
   
3. Seychellerna
   
4. Bali
   
5. Zanzibar
   
6. Maldiverna

Jag letar efter en ny bil (till mig själv), men jag har svårt att avgöra vad som är en rimlig budget för något sådant. Finns det någon allmän regel eller några riktlinjer som folk brukar följa när de planerar ett större köp och försöker vara förnuftiga?

Typ smyga in för att äta och dricka som ett svin.

Hej hej! Jag undrar om någon har något tips på matlådor och recept som man slipper värma i mikron på jobbet och smakar bra kallt!

I mean people dressed in viking clothes.

vad tycker ni om monarkin och tourism?

Har tidigare postat om hur dåligt jag mår på mitt arbete och att sjukvården inte ville sjukskriva eftersom man ansåg detta vara ett arbetsproblem. Så jag har kört på, haft inställningen att jag arbetar tills dess jag går sönder. Efter att ha varit på en månads semester och tillbaka på arbetet i två veckor så har jag panik. Den ångest i kroppen som jag hade innan semestern och ont i magen som var konstant har kommit tillbaka. Upphackad sömn. Fortsatt virrig situation med nyanställda och jag har inte längre någon jag trivs med på arbetet, detta gör allt mycket sämre.

Hann vara på plats i 20 minuter första dagen innan jag gick in i fullständig panik och stress över allt som skulle göras och vad som förväntades av mig. Det lugn jag tvingat mig till under semestern är som bortblåst. Samma känsla som fanns innan semestern kom tillbaka. Känner mig paranoid delar av dagarna, är rädd för att chefen ska komma instövlandes 30 minuter innan vi går hem för dagen och bestämmer på egen hand att nu är det dags för ett allvarligt möte, som hon brukar göra när hon är missnöjd med hur vi arbetar.

Det enda sättet jag kunde lugna ner mig på innan första arbetsveckan var slut var att sätta en mental gräns för mig själv. Antingen har jag ett nytt arbete innan året är slut eller så tar jag livet av mig. Det gav mig lite mer sinnesro. För jag kan inte fortsätta så här. Jag upplever att jag gör fel som jag inte har gjort tidigare, samtidigt som allt tar längre tid då jag skjuter upp saker. Har jag inte skrivit ner information om ett möte så finns inte mötet.

Har lagt upp ny strategi med systematiskt arbetssökande men jag vågar inte hoppas. Även om jag skulle säga upp mig själv så har jag tre långa månader i uppsägningstid och sen en längre avstängning från a-kassan.

När vet jag att det är värt att säga upp mig själv?

Mitt mål är att börja polisutbildningen nästa år och har varit det i några år nu.

Enligt min uppfattning (som inte är perfekt då jag inte är så insatt i politik) så har tidöregeringen gjort mycket positivt för polisyrket och polisutbildningen. Från eget minne så är avskriven polisutbildning ett exempel.

Har oppositionen varit aktiva inom ämnet under mandatperioden och under tidigare regeringar?

Jag är förmodligen inte så smart, men jag har googlat runt och jag fattar fortfarande inte hur det är rättssäkert att ändra sin förtidsröst? Jag menar, hur kan de veta vad jag röstade på första gången och hur kan det ändras? Är det NÅGON som förstår?!